Stenhammar Carl Wilhelm Eugen

Stenhammar, (Stockholm7 februari 1871 – Jonsered20 november 1927) was een Zweeds componistpianist en dirigent.

Jeugd en opleiding

Stenhammar was de zoon van de Zweedse architect en amateurcomponist Per Ulrik Stenhammar en diens vrouw, gravin Louise Rudenschöld. Hij kwam uit een familie waar muziek een belangrijke rol speelde. Hij kreeg zijn eerste pianolessen van zijn vader. Daarna bezocht hij het conservatorium in zijn geboortestad, waar hij tussen 1887 en 1892 compositie, piano en orgel studeerde. In 1892 debuteerde hij als pianist. Hij vormde een duo met de violist Tor Aulin en speelde ook met diens strijkkwartet. Aan de muziekacademie in Berlijn zette hij zijn pianostudie voort. Hier ontwikkelde hij een levenslange liefde voor de Duitse muziek en in zijn eerste werken klinken invloeden door van WagnerBruckner en Liszt.

Componist, pianist en dirigent

Als pianist speelde Stenhammar niet alleen kamermuziek, hij soleerde ook bij orkesten en schreef mede voor eigen gebruik zijn twee pianoconcerten (1893 en 1904-1907), waarvan vooral het eerste nog stijlinvloeden van Wagner en Liszt verraadt. Hij ontwikkelde zich daarnaast als dirigent. In oktober 1897 debuteerde hij als dirigent en daarna volgden engagementen bij de Komische Opera in Stockholm (1900-1901) en in Göteborg, waar hij van 1907 tot 1922 chef was van de in 1904 opgerichte Göteborgs orkesterförening, het huidige Göteborg Symfonieorkest. Van 1923 tot 1925 was hij dirigent aan de Koninklijke Opera in Stockholm. Zijn verdiensten voor het muziekleven in Göteborg leverden hem in 1916 een eredoctoraat op aan de Universiteit van Göteborg.

De componist Stenhammar ontwikkelde geleidelijk een eigen stijl. Zijn eerste stukken, zoals de twee eerste strijkkwartetten, het eerste pianoconcert en de opera Gillet på Solhaug verraden zijn Duitse oriëntatie. Onder invloed van de muziek van zijn vrienden Carl Nielsen en Jean Sibelius ontwikkelde hij een meer persoonlijke stijl. Die ontwikkeling kwam pas goed na 1900 op gang. De kennismaking met het werk van Sibelius liet Stenhammar verbijsterd achter. Hij had net zijn eerste symfonie (1902/1903) geschreven en was zo onder de indruk van de muziek van zijn Finse collega, dat hij zijn eigen symfonie terugtrok. Het werk werd pas na zijn dood voor het eerst uitgevoerd en verraadt een overgang van de hoogromantiek naar een nieuwe stijl.
Die nieuwe stijl kwam pas goed tot uiting in de laatste drie strijkkwartetten, de cantate Ett Folk en vooral de tweede symfonie (1911) en de Serenade voor orkest (1913-1919), zijn twee meest gespeelde composities.
Zijn dirigentschappen eisten hem geleidelijk steeds meer op, waardoor hij steeds minder tot componeren kwam. Toch verschenen in de jaren twintig nog de cantate Sången en een aantal toneelmuzieken, onder meer bij Romeo en Julia van Shakespeare.
Stenhammar overleed aan de gevolgen van een beroerte. Hij geldt, samen met Franz BerwaldHugo Alfvén en Allan Pettersson, als een van de belangrijkste Zweedse componisten. https://nl.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Stenhammar

………………..

Carl Wilhelm Eugen Stenhammar, född den 7 februari 1871 i Stockholm, död den 20 november 1927 i JonseredVästergötland, var en svensk tonsättarepianist och dirigent.

Wilhelm Stenhammar tillhörde kultursläkten Stenhammar. Han var son till tonsättaren och arkitekten Per Ulrik Stenhammar och grevinnan Louise Rudenschöld samt bror till arkitekten Ernst Stenhammar. Wilhelm Stenhammar gifte sig med konstnären Helga Westerberg och blev far till sångarna Claes Göran och Hillevi Stenhammar. Hans tilltalsnamn i familjen var Sten.

Uppväxt

Som ung var Stenhammar känd som pianist. Han spelade och turnerade tillsammans med bland andra violinisten och tonsättaren Tor Aulin. Stenhammar utbildade sig först i Stockholm och senare i Berlin. Han tog i början av sin bana starka intryck av Richard Wagner och Anton Bruckner, men utvecklade så småningom en lättare, nordiskt färgad stil, påverkad av bland andra Jean Sibelius och Carl Nielsen.

Kompositioner och inspiration

Den första av Stenhammars symfonier går i F-dur och komponerades 1902–1903. Den är drygt 50 minuter lång, kräver stor orkester, klingar mycket romantiskt och är påverkad av bland annat Bruckners verk i genren. Kort efter att den uruppförts drog tonsättaren tillbaka den, eftersom han tyckte att den var för opersonlig. Stenhammar hade då hört sin vän Sibelius andra symfoni och blivit överväldigad av den. Stenhammars egen orkester, Göteborgs Symfoniker, tog dock långt efter hans död upp denna symfoni på sin repertoar.

Andra symfonin i g-moll skrevs 1911–1915 och blev ett starkt personligt verk. Den är omkring 45 minuter lång. Stilen är inte romantiskt översvallande utan tämligen stram, men musiken är ändå passionerad. Vissa teman har folkvisekaraktär. Stenhammars ambition med denna symfoni var att skriva “nykter och ärlig musik utan klatsch”. Eftersom han inte gärna ville kännas vid sin första symfoni kallade han verket enbart “Symfoni i g-moll”. Idag är den dock känd som hans “Symfoni nr 2”.

Lika betydelsefull i Stenhammars produktion som den andra symfonin är den omkring 35 minuter långa serenaden i F-dur från 1913 (omarbetad 1919). Den inleds och avslutas på lättsamt serenadmanér men innehåller däremellan dramatik och “nordiskt” vemod. Stenhammar fick idén till serenaden under en längre vistelse i Italien.

Skillnaden mellan Stenhammars två pianokonserter liknar skillnaden mellan de två symfonierna: den första är brett upplagd och romantisk medan den andra är kortare och mer sammanfattad. Den första skrevs redan 1893 (den är tonsättarens “opus 1″ – hans första mogna verk), och den andra tillkom 1904–1907. Partituret till den första konserten förstördes då förlaget i Tyskland bombades under andra världskriget. Solostämman och klaverutdraget till konserten fanns dock bevarade i Sverige och därför kunde Kurt Atterberg rekonstruera ett partitur, som användes fram tills man i början av 1990-talet hittades en tidigare okänd kopia av originalpartituret i ett amerikanskt bibliotek.

Stenhammar komponerade två betydelsefulla verk för piano, Tre fantasier (1895) och Sensommarnätter (utgivet 1914). Av fantasierna är den första, kraftfullt passionerad, mest känd. De övriga två är mer inåtvänd musik. Sensommarnätter består av fem ganska olika stycken, komponerade över ett tidsspann på flera år från slutet av 1890-talet. (Stenhammar komponerade ytterligare två stycken som inte kom med i den slutgiltiga sammanställningen Sensommarnätter. Ett av dem publicerades under titeln “Sensommarnätter VI” i samlingsalbumet 100 år svensk pianomusik 1982.)

Man kan sammanfattningsvis påstå att den eftertänksamma och något aristokratiska hållning som finns i Stenhammars komponerande blev tydligare ju äldre han blev.

Göteborgstiden

Wilhelm Stenhammar var chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker, under åren 1907–1922. Under Stenhammars tid spelade orkestern ofta musik av hans personliga vänner Jean Sibelius och Carl Nielsen (vilkas verk än idag är denna orkesters främsta repertoar). Stenhammar fick ge namn åt Stenhammarsalen, en mindre konsertsal i Göteborgs konserthus.

I juni 1909 fick Stenhammar ett brev från Uppsala universitets rektor Henrik Schück där denne ber Stenhammar att söka tjänsten som director musices efter Ivar Hedenblad. Stenhammar besvarade brevet och ställde sig tveksam till om han var lämplig, men Schück bedyrade i ännu ett brev att Stenhammar var just den person de sökte. Flera brev följde och Stenhammar hämtade också råd hos sina vänner, bland andra Tor Aulin. Stenhammar skickade in sin ansökan, men mot villkor att han fick vara ledig spelåret 1909–1910 för att avsluta sina åtaganden i Göteborg. Universitetet beslutade den 20 oktober att ge tjänsten åt Stenhammar (bland de sökande fanns bland andra Hugo Alfvén och Ruben Liljefors). Orkesterföreningen i Göteborg var dock angelägen om att behålla honom och presenterade en ny lösning för kapellmästartjänsten där, vilket gjorde att Stenhammar den 5 november författade sin ”definitiva avsägelse”. Han var således director musices i Uppsala under knappt en månad, men tillträdde de facto aldrig tjänsten.

Stenhammar blev hedersdoktor vid Göteborgs högskola den 16 september 1916, i samband med skolans 25-årsjubileum.

De sista åren

Stenhammars gravsten

Stenhammars sista stort upplagda verk blev kantaten Sången, skriven för Kungliga Musikaliska Akademiens 150-årsjubileum 1921 till en text av tonsättarkollegan och amatördiktaren Ture Rangström. Åren omkring 1920 komponerade Stenhammar också teatermusik av hög kvalitet. Under sina sista år var han sjuklig och komponerade inte mycket.

Efter att han slutat som ledare för Göteborgsorkestern var Stenhammar en kortare period verksam som dirigent vid Kungliga Teatern (operan) i Stockholm, men slutade på grund av dålig hälsa och flyttade tillbaka till Göteborgstrakten, där han dog. Stenhammar begravdes på en ganska undanskymd plats på Mariebergskyrkogården i stadsdelen Majorna i Göteborg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Stenhammar

Wilhelm Stenhammar – Piano Concerto No. 1, Op. 1 (1893)
Wilhelm Stenhammar – Symphony No.2 in G-minor, Op.34 (1915)
Wilhelm Stenhammar : String Quartet No. 6 in D minor Op. 35 (1916)
Wilhelm Stenhammar : Sången, Symphonic cantata for soloists, chorus and orchestra Op. 44 (1921)
https://www.youtube.com/watch?v=QGUieLLxCRg
Wilhelm Stenhammar 150 år | #midonline​ volym 33

År 2021 är det 150 år sedan Wilhelm Stenhammar föddes. Varje nyårsafton sjungs hans vackra körsång Sverige i Sveriges televisions nyårsfirande från Skansen. Under sin samtid var han främst känd som dirigent, men de verk han skrev framförs ofta, särskilt hans körsvit tre körvisor. I samråd med Musik i Dalarna har pianisten Bengt Forsberg tagit fram ett pärlband av vacker kammarmusik, som hörs mera sällan, som framförs av Bengt själv tillsammans med musiker ur Dalasinfoniettan. Bengt Forsberg har länge varit en av Sveriges mest anlitade pianister och ackompanjatörer. Han har blivit mer eller mindre synonym med unika programsättningar och har en specialitet i att lyfta fram musik ur det fördolda och lyfta den till nya höjder. Förutom sitt samarbete med sångerskan Ann-Sofie von Otter som resulterat i många inspelningar för bl.a. Deutsche Grammophon är Bengt Forsberg medlem av Musikaliska Akademin och tilldelades 2019 Medaljen för tonkonstens främjande. Stenhammars underbara violinsonat är ett av hans mindre kända verk. Den dedikerades till hans gode vän Tor Aulin och uruppfördes av densamme och Stenhammar själv 26 mars 1901 i Vetenskapsakademiens hörsal, Stockholm. Leoš Janáček som föddes nästan tjugo år innan Stenhammar har ändå ett betydligt modernare tonspråk. I Concertino för piano och kammarensemble som vi får höra kommer Dalasinfoniettans medverka solistiskt på ett sätt som kommer att överraska. Bl. a horn och klarinett får visa framfötterna. Den äldre kollegan Paul Juon, föddes i Ryssland och är ett fint exempel på en senromantisk tonsättare. Joun gjorde som tonsättare sin främsta insats på kammarmusikens område med en kammarsymfoni (opus 27), klaverkvintetter och kvartetter, stråkkvartetter, klavertrios, sonater med mera. Program: Intervju med Bengt Forsberg (ca 8 min) Wilhelm Stenhammar (1871–19279: Sonat för Violin och Pianoforte op. 19 a-moll I. Allegro con anima II. Andantino (con intimissimo sentimento) III. Allegro Leoš Janáček (1854–1928): Concertino för piano och kammarensemble I. Moderato II. Piú mosso III. Con moto IV. Allegro Paul Juon (1872–1940): Kammarsymfoni I. Allegro non troppo II. Andante elegiaco III. Allegro non troppo quasi moderato IV. Moderato Medverkande: Anders Jakobsson, KM Elisabeth Lagergren, violin 2 Mats Hedrén, viola Tomas Blanch, cello Jan-Anders Ernlund, kontrabas Hanna Svensson, oboe Jonas Viklund, klarinett Are Bøen Lauritzen, fagott Johan Lindstrand, horn Bengt Forsberg, piano

In 2021, it is 150 years since Wilhelm Stenhammar was born. Every New Year’s Eve, his beautiful choral song Sweden is sung in Swedish television’s New Year’s celebration from Skansen. During his time he was mainly known as a conductor, but the works he wrote are often performed, especially his choral suite three choral songs. In consultation with Musik i Dalarna, the pianist Bengt Forsberg has produced a pearl band of beautiful chamber music, which is rarely heard, which is performed by Bengt himself together with musicians from the Dalasinfoniettan. Bengt Forsberg has long been one of Sweden’s most hired pianists and accompanists. He has become more or less synonymous with unique programming and has a specialty in highlighting music from the hidden and elevating it to new heights. In addition to her collaboration with the singer Ann-Sofie von Otter which has resulted in many recordings for e.g. Deutsche Grammophon is Bengt Forsberg a member of the Academy of Music and was awarded the 2019 Medal for the Promotion of the Performing Arts.

Stenhammar’s wonderful violin sonata is one of his lesser known works. It was dedicated to his good friend Tor Aulin and premiered by him and Stenhammar himself on March 26, 1901 in the Academy of Sciences’ auditorium, Stockholm.

Leoš Janáček, who was born almost twenty years before Stenhammar, still has a much more modern tonal language. In Concertino for piano and chamber ensemble that we hear, the Dalasinfoniettans will participate soloistically in a way that will surprise. Bl. a horn and clarinet may show the forefoot.

The older colleague Paul Juon, was born in Russia and is a fine example of a late romantic composer. As a composer, Joun made his main contribution in the field of chamber music with a chamber symphony (opus 27), piano quintets and quartets, string quartets, piano trios, sonatas and more.

Program:
Interview with Bengt Forsberg (approx. 8 min)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *